19/11/2012
18/11/2012
Åren som går. Tonårsberusningen som övergått till tunna bekymmersrynkor
ovanför ögonbrynens kant. Vi har älskat vi har skrikit och vi har trillat fram
på grusig asfalt. Smalbenen bär vita ärr som gör sig påminda varje sommar när huden
försiktigt ändrar nyans. Likaså gör sig tigerarmar påminda. Åren som gått. Färgerna
som under åren prytt mina handleder, rött och färskt, blått i vinterkylan, vitt
efter hjärtats och sårens slutliga läkande. Tigerarmar som tillhör en annan
livstid, tonårshjärta och utstickande revben.16/11/2012
Ni vet hur fukten kryper in i alla små springor. Får träet i
gamla hus att svälla och knaka. Dörrar blir svårare att stänga i tystnad och
trapporna sviktar under tyngden av en människokropp. Fukten lägger sig i ett
lager runt okammade hårstrån och samlas som vattendroppar på din hand, på din
kind. Vi säger alltid farväl aldrig på återseende. Franska språket saknar denna
finess, språket lever på vita lögner om morgondagens kärleksmöten. Au Revoir. Morgondagens hand mot fuktigt
hår.
Det finns ingen morgondag endast nuet.
Två minuter och nitton sekunder går på repeat i de vita
hörlurarna som sprakar och med jämna mellanrum delar ut små elektriska stötar.
Vi lär oss tonskiften och darrande stämmor. Du gav oss en låt efter ditt
senaste och absoluta avsked. Konsten att gräva och salta i öppna sår. Men nuet
fortsätter och lungorna blir förstörda av fuktiga cigaretter och dammiga
kolteckningar medan hjärtat fylls av rödvin.
Fukten övergår snart till kristallklar frost.
Fukten övergår snart till kristallklar frost.
11/11/2012
10/11/2012
09/11/2012
november
Med en droppande kran som bakgrundsljud tappar vi våra
överflödiga decimeter. Sakta sjunker vi ihop när bröstkorgen viker sig över
den växande tomheten i magtrakten. Plockar med nervösa fingrar på huden som sakta
torkar ut av vinterkylan, är det så här varje år? Trötthet i maskopi med tomhet
sveper in med orkanstyrka över vår alltmer ljusfattiga vardag.
Att släppa taget.
Bänder upp likstela fingrar en i taget. En i taget. Släpper
minnen i samma takt men ni vet, jag önskar jag kunde slippa glömma. Inser med
största möjliga tystnad att jag inte har något val, hålet i magtrakten det växer
och alla dessa vackra minnen blir till knivhugg när de utan förvarning dyker upp på näthinnan. En tusendels sekund och där ligger vi på marken.
Några decimeter kortare, lyssnades på en droppande kran.
21/10/2012
16/10/2012
Höstregn och vintervindar. Kanske är det inte svårare än
såhär – vi är trots allt födda bland vemod och genomfrusna kroppsdelar.
Vi redigerar med största
möjliga försiktighet, tar bort allt som gör ont och ersätter med dimma. Men fastnar
vid allt det fina och går sönder i omgångar. Minnen av leenden, av kyssar, av allt
som inte längre finns kvar. Slösar tid på pojken utan känslor men drömmer om de andra och blir så förbannat
jävla trött.
Verkligheten den överskattade.
Subscribe to:
Posts (Atom)
all that was
-
►
2013
(39)
- November (3)
- October (3)
- September (4)
- August (6)
- July (5)
- June (2)
- April (3)
- March (2)
- February (7)
- January (4)
-
►
2012
(71)
- December (5)
- November (8)
- October (5)
- September (8)
- August (15)
- June (2)
- May (5)
- March (8)
- February (3)
- January (12)










