Den där insikten som smyger sig på i snigelfart, likt seg sirap som långsamt fyller upp hålet i bröstkorgen, seg sötma.
Jag har kommit över honom.
Och allt är precis som det ska vara.
Istället blir jag kär i de oåtkomliga. De amerikanska männen med stubbiga hakor, söta pojkar med blyga ögon, and so the story goes…
Och det gör ont, men att få sitt hjärta fyllt av kärlek för natten och att förlora det i morgonljusets första timmar passar mig ganska bra. Att hångla i förråd, att springa med dimmigt sinne i natten bredvid en varm kropp, allt det där som fyllde tonåren med smärta och löjlig lycka.
Att börja älska livet. Lite, lite mer.
