november

Med en droppande kran som bakgrundsljud tappar vi våra överflödiga decimeter. Sakta sjunker vi ihop när bröstkorgen viker sig över den växande tomheten i magtrakten. Plockar med nervösa fingrar på huden som sakta torkar ut av vinterkylan, är det så här varje år? Trötthet i maskopi med tomhet sveper in med orkanstyrka över vår alltmer ljusfattiga vardag.

Att släppa taget.  

Bänder upp likstela fingrar en i taget. En i taget. Släpper minnen i samma takt men ni vet, jag önskar jag kunde slippa glömma. Inser med största möjliga tystnad att jag inte har något val, hålet i magtrakten det växer och alla dessa vackra minnen blir till knivhugg när de utan förvarning dyker upp på näthinnan. En tusendels sekund och där ligger vi på marken. Några decimeter kortare, lyssnades på en droppande kran.