Höstregn och vintervindar. Kanske är det inte svårare än
såhär – vi är trots allt födda bland vemod och genomfrusna kroppsdelar.
Vi redigerar med största
möjliga försiktighet, tar bort allt som gör ont och ersätter med dimma. Men fastnar
vid allt det fina och går sönder i omgångar. Minnen av leenden, av kyssar, av allt
som inte längre finns kvar. Slösar tid på pojken utan känslor men drömmer om de andra och blir så förbannat
jävla trött.
Verkligheten den överskattade.
No comments:
Post a Comment