16/11/2012


Ni vet hur fukten kryper in i alla små springor. Får träet i gamla hus att svälla och knaka. Dörrar blir svårare att stänga i tystnad och trapporna sviktar under tyngden av en människokropp. Fukten lägger sig i ett lager runt okammade hårstrån och samlas som vattendroppar på din hand, på din kind. Vi säger alltid farväl aldrig på återseende. Franska språket saknar denna finess, språket lever på vita lögner om morgondagens kärleksmöten. Au Revoir. Morgondagens hand mot fuktigt hår.

Det finns ingen morgondag endast nuet.

Två minuter och nitton sekunder går på repeat i de vita hörlurarna som sprakar och med jämna mellanrum delar ut små elektriska stötar. Vi lär oss tonskiften och darrande stämmor. Du gav oss en låt efter ditt senaste och absoluta avsked. Konsten att gräva och salta i öppna sår. Men nuet fortsätter och lungorna blir förstörda av fuktiga cigaretter och dammiga kolteckningar medan hjärtat fylls av rödvin.

 Fukten övergår snart till kristallklar frost.

No comments:

Post a Comment