16/11/2012


Ni vet hur fukten kryper in i alla små springor. Får träet i gamla hus att svälla och knaka. Dörrar blir svårare att stänga i tystnad och trapporna sviktar under tyngden av en människokropp. Fukten lägger sig i ett lager runt okammade hårstrån och samlas som vattendroppar på din hand, på din kind. Vi säger alltid farväl aldrig på återseende. Franska språket saknar denna finess, språket lever på vita lögner om morgondagens kärleksmöten. Au Revoir. Morgondagens hand mot fuktigt hår.

Det finns ingen morgondag endast nuet.

Två minuter och nitton sekunder går på repeat i de vita hörlurarna som sprakar och med jämna mellanrum delar ut små elektriska stötar. Vi lär oss tonskiften och darrande stämmor. Du gav oss en låt efter ditt senaste och absoluta avsked. Konsten att gräva och salta i öppna sår. Men nuet fortsätter och lungorna blir förstörda av fuktiga cigaretter och dammiga kolteckningar medan hjärtat fylls av rödvin.

 Fukten övergår snart till kristallklar frost.

11/11/2012




I love this place

10/11/2012

we've been told to suffer in silence, never to make a sound

09/11/2012

where we left our hearts



november


Med en droppande kran som bakgrundsljud tappar vi våra överflödiga decimeter. Sakta sjunker vi ihop när bröstkorgen viker sig över den växande tomheten i magtrakten. Plockar med nervösa fingrar på huden som sakta torkar ut av vinterkylan, är det så här varje år? Trötthet i maskopi med tomhet sveper in med orkanstyrka över vår alltmer ljusfattiga vardag.

Att släppa taget.  

Bänder upp likstela fingrar en i taget. En i taget. Släpper minnen i samma takt men ni vet, jag önskar jag kunde slippa glömma. Inser med största möjliga tystnad att jag inte har något val, hålet i magtrakten det växer och alla dessa vackra minnen blir till knivhugg när de utan förvarning dyker upp på näthinnan. En tusendels sekund och där ligger vi på marken. Några decimeter kortare, lyssnades på en droppande kran.

21/10/2012


favorite company of the day.

16/10/2012


Höstregn och vintervindar. Kanske är det inte svårare än såhär – vi är trots allt födda bland vemod och genomfrusna kroppsdelar.

Vi redigerar med största möjliga försiktighet, tar bort allt som gör ont och ersätter med dimma. Men fastnar vid allt det fina och går sönder i omgångar. Minnen av leenden, av kyssar, av allt som inte längre finns kvar. Slösar tid på pojken utan känslor men drömmer om de andra och blir så förbannat jävla trött.

Verkligheten den överskattade.

15/10/2012

rain, silence and open sea


03/10/2012

first tattoo.