Ni vet hur fukten kryper in i alla små springor. Får träet i
gamla hus att svälla och knaka. Dörrar blir svårare att stänga i tystnad och
trapporna sviktar under tyngden av en människokropp. Fukten lägger sig i ett
lager runt okammade hårstrån och samlas som vattendroppar på din hand, på din
kind. Vi säger alltid farväl aldrig på återseende. Franska språket saknar denna
finess, språket lever på vita lögner om morgondagens kärleksmöten. Au Revoir. Morgondagens hand mot fuktigt
hår.
Det finns ingen morgondag endast nuet.
Två minuter och nitton sekunder går på repeat i de vita
hörlurarna som sprakar och med jämna mellanrum delar ut små elektriska stötar.
Vi lär oss tonskiften och darrande stämmor. Du gav oss en låt efter ditt
senaste och absoluta avsked. Konsten att gräva och salta i öppna sår. Men nuet
fortsätter och lungorna blir förstörda av fuktiga cigaretter och dammiga
kolteckningar medan hjärtat fylls av rödvin.
Fukten övergår snart till kristallklar frost.
Fukten övergår snart till kristallklar frost.










