sanne a.

Frukten växer sig allt saftigare, får grenarna att släpa på den oklippta gräsmattan. Jag försöker rädda träden genom att stabilisera de tunga grenarna med överblivet virke men sprickorna i barken syns redan allt för tydligt och sommarens dödsryck sprids genom fuktig luft. Värmen fortsätter svepa in över vår by men stämningen har förändrats. Sommargästerna från alla Sveriges hörn har till slut packat ihop sina sandiga kläder och tröstat sina barn när de i sista rycket har tappat bort något för dem oerhört väsentligt. Den där snäckan från hamnens utkanter. Krabbfiskespöt av en torr trädgren. Stenar och drömmar. Stranden fylls inte längre av soldyrkande familjer, de har ersatts av mig och en handfull pensionärer som med inbyggd rädsla för möten bygger ett rutnät över sanddyner. Vi trivs där i vår ensamhet, utan onödiga ord, med havet och tystnaden.