Barfotadans på sliten träpanel. Ångestpiruett i
vintermörker. Varje dag hyvlas ett lager bort från mitt blodiga hjärta. Styrkan
den kortlivade, världens alla hjältedåd, i en blodig pöl på vitt porslin. Huden
som spänner sig över benknotor och blåa vener har aldrig känts så tunn, så
skör. Blågröna fallmärken pryder knän och höfter efter kvällar av rödvinsläppar
och dimma. Försöker förklara men alla tankar fastnar och förvirras och till
slut döljer vi mörkret med kyssar och löften. Barfotadans i vintermörker.
Kylan stjäl försynt känseln i mina tår en efter en och drömmarna fylls av
saknat solljus mot naken hud.
No comments:
Post a Comment