sanne a.

Vintern har sitt järngrepp runt decembers mörka dagar, vinden som aldrig dör sliter sönder mina fnasiga händer. Sömnen lindar in sig likt en drömvärld bakom ögonlocken vareviga gång jag blinkar, blundar, gråter.

Jag satt med min farmor i det överhettade huset vid havet, utslagen efter timmar av julbak och ytliga konversationer. Med sina vackra händer runt ett glas avslagen julmust viskade hon fram en stilla önskan

”Jag skulle så gärna bara vilja höra koltrastarna en sista gång…”

Och vi vet det så väl, både hon och jag, att chansen är inte så stor. Åldern sliter ut hennes lilla kropp med ny intensitet, mörkret ger henne hängande påsar under ögonen och det en gång så vackra rynkiga ansiktet tycks tappa sin grace, sakta dras mot marknivå. Och det mördar mig, att två av de vackraste människorna jag någonsin träffat vandrar på så pass tunna linor, att de spelar varje dag med livet som insats, ett spel de aldrig kommer vinna.

Livets oundvikliga slut.

"We are going to die, and that makes us the lucky ones. Most people are never going to die because they are never going to be born. The potential people who could have been here in my place but who will in fact never see the light of day outnumber the sand grains of Sahara. Certainly those unborn ghosts include greater poets than Keats, scientists greater than Newton. We know this because the set of possible people allowed by our DNA so massively outnumbers the set of actual people. In the teeth of these stupefying odds it is you and I, in our ordinariness, that are here.” Richard Dawkins – Unweaving The Rainbow