dear diary 2010 augusti och himlariken. och vi var alltid dödsdömda, men jag saknar dig

Att vakna.

Solbrända skulderblad och dina ojämna andetag penetrerar tystnaden som verkar växa med sekunderna och jaga solkatterna som växer på den vita väggen på andra sidan källarrummet. Vårat livsöde jagar och gnager, det faktum att hur nära vi än är, hur intrasslade våra ben och lemmar än må vara är vi alltid evigheter och världar iväg från varandra. Med fingrar lätta som luft tar jag din puls, räknar hjärtslag över ärrade handleder och jag kan inte låta bli att undra hur många gånger du kan tänkas försöka lämna mig. Jag tappar tron på vår odödlighet.

Att somna.

Hur du med djupa andetag bryter tystnaden jag fruktar. Och vad händer där inne där drömmar skapas och dör, är det fortfarande mig du drömmer om? Är jag fortfarande människan som räddade dig från helvetet eller är jag bara ett substitut för den bild du skapade under nätterna i ovetande mörker.

Jag undrar om du vet hur du räddade mig. Hur mitt hjärta slår några extra slag när du öppnar dina ögon och ler. Eller bara hur jag känner mig löjligt trygg när du i sömnen kramar min midja med varsamma händer.

Att explodera.

Varningar och du vet ibland vill jag ha vår epilog, veta när explosionen och raset kommer. Folk säger att du är en vandrande bomb och jag undrar hur mycket jag vet, hur mycket du undanhåller. Kanske är det så du flyr och väljer att göra det med mig, skapa något oskyldigt och nytt.

Oh baby, you’ll see…

Jag vill bara veta.

Inte fastna i bakhåll med revolvern i nacken och dö på grund av det du kallar kärlek.

Att älska.

Jag försöker fokusera på hur du fortfarande kysser mig med ett leende men sanningen är den att du varje natt flyttar dig några centimeter bort, vänder ryggen till och försvinner i en värld jag inte kan se, inte höra och inte känna. Hör du mig när jag viskar att jag älskar dig?